Morgonen och själva skoldagen var helt okej. Bättre än vanligt, om jag ska vara ärlig. Okej, jag råkade försova mig och fick stressa för att hinna med bussen, men jag hade ett civiliserat snack med mamma imorse. Inget bråk, inget tjafs. Vi diskuterade vardagliga saker. Så som mamma och dotter ska, men som inte vi gör eftersom att min mamma är så stressad hela tiden. Hon ser mg inte eftersom att hon har åtta andra barn att ta hand om. Det är självklart de yngsta hon måste fokusera mest på. 

Jag kom till skolan runt 8.20 som vanligt, sa hej till mina bordskamrater och åt frukost. Mina vänner var snälla, och jag kände att jag för en gångs skull var glad, eller kunde åtminstone le. Jag mådde inte lika dåligt som jag brukar må, i alla fall. Så med mina mått så mådde jag bra. Lektionerna var helt okej, diskuterade min resa till Irland med min engelsklärare som ÄLSKAR Irland mer än något annat. Vi fick oförberett matteprov, och det gick helt okej.

 

Slutade vid 13.30, gick till stan med mina vänner och tog bussen hem. När jag väl kom hem så var mammas bil hemma. Jag suckade inombords. Jag trodde att hon skulle börja bråka med mig. När jag gick till ytterdörren så såg jag att mamma stod vid torkvindan och hängde tvätt. Hon sa mitt namn, och jag stönade inombords. Jag trodde att hon skulle tvinga mig att hjälpa till att hänga tvätt. Men istället så sa hon att vi skulle prata. 

 

Kuratorn hade ringt till henne, och mamma var helt förstörd. Kuratorn berättade att jag brukar gå på samtal hos henne och att hon vill att mamma ska ta kontakt med mig.  Mamma sa: "Jag trodde att du var självmordsbenägen eller något". Jag började skratta och vände mig om, så att hon inte skulle se mitt ansikte. Tårarna vällde ner från ögonvråna. Jag har tänkt på döden en hel del de senaste åren. Ibland alldeles för mycket. Jag har planerat min begravning, avskedbrev och allt. 

 

Mamma frågade mig varför jag pratar hos kuratorn, och frågade om det är på grund av henne. Jag försökte tänka snabbt, men bestämde mig för att inte berätta det värsta, utan bara det enklaste. Skolan, min syster som mobbat mig ända sedan jag fick min mens när jag gick i sexan. Min syster som jag konstant mår dåligt på grund av. Inte det där djupa, som verkligen gör ont. 

 

När min syster kom hem så fick hon väldigt, väldigt mycket skäll av mamma. Jag vågade inte vistas i samma rum som henne efter att jag hörde det, men sen kom hon in på mitt rum ändå och frågade mig varför jag säger att hon är elak mot mig. Jag sa precis som det var, att hon är elak varje gång vi är i samma rum. Hon började skratta och bytte samtalsämne. 

 

Med andra ord så har detta varit en riktigt jobbig dag. Jag vet inte om det är positivt eller negativt. Jag är tom inombords och tårarna hotar hela tiden att börja välla ner längs kinderna.